Eliza.

Även om det har gått år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter, sekunder sen den 25 Oktober 2007.
Så kan jag inte få in i mitt huvud att du är borta.
Jag saknar dig mer än ord kan beskriva.
Jag saknar någon att prata med, jag saknar att ha någon som förstår mig.
Någon som förstår hur jag känner.
Elli. Jag behöver dig. Här. Nu.
Snart 3 år har gått, och jag minns kvällen så väl.
Torsdag. Ditt meddelande, ditt avsked.
Hur Sofia kom hem till mig och jag fattade inte.
Jag kunde inte tänka normalt. Jag ville inte visa mig sårad, ledsen. Förstörd.
Fredagen, när jag mötte Johanna i kapprummet, vi kollade på varandra.
Inga ord behövde sägas. Vi hade tårar i ögonen båda två.
Och vi kramade varandra hårt och länge. Mina tårar träffade hennes axel.
Jag är fortfarande trasig, så extremt trasig.
Det finns dagar då jag bryter ihop.
Då jag bara faller ihop. Det blir för mycket.
En dag kommer tårarna ta slut. En dag kommer det som är kvar av mitt hjärta sluta slå.
En dag kommer livet ta slut. Jag kommer träffa dig igen.
Jag vill att det ska gå snabbt. Jag vill till dig direkt.
Jag saknar dig, jag behöver dig, jag älskar dig enormt.
Och du kommer för evigt att finnas i mitt hjärta.
Det finns en speciell plats, bara för dig.
25oktober2007.