♥

Att se dig igen, att möta dina bruna ögon.
Att se dig le, just mot mig.
Jag tror inte någon förstår hur lycklig jag är när jag ser dig.
Eller när jag känner din närvaro. Känner din blick.
Allt blir så självklart, när du är nära.

Men sen kommer dom andra tankarna.
Varför skulle du gilla mig?
Jag är en nobody, jag vet det och de gör alla andra också.
Det är ingenting som gör mig märkvärdig.
Jag är ingen skönhet eller så.
Om de är utsidan som räknas har jag ingen chans hos dig.
Det gör ont att veta det.

Det gör ont att höra kompisar prata om hur perfekta vi skulle va.
Det gör ont när dom säger saker som "Han saknar dig lika mycket som du saknar honom!"
Nej, han saknar inte mig, han är glad över att jag är borta.
Att han får en paus och slipper se mig.
Om han skulle sakna mig eller vad som helst, så skulle han smsat eller liknande.
Han smsar inte längre. Nu vet ni det också. Jag vill inte smsa först.
Eftersom jag alltid smsar först.

Kärlek kan vara underbart.
Men också det värsta som finns.
Mina känslor hoppar varje dag. Ena dagen är det bäst.
Andra dagen är det sämst.
Jag vill fortfarande komma över dig, men jag vet inte om jag vill plåga mig själv.
För jag har provat det förut. Jag vill inte gå igenom det igen.